Är det våren man anar i luften?

Igår kom jag på mig själv med att gå omkring på stan med något som liknande en begynnande vårkänsla i kroppen. Jag kan inte sätta fingret på varför men det var något i luften som inte funnits där dagen innan.

Det sägs ju att man ska lita till sina sinnen. Och mycket riktigt. Vad ser jag under dagens promenad runt parken om inte gräsmatta efter gräsmatta täckt utav friskt grönt gräs och mitt bland allt, krokusar i massor. Är inte det ett vårtecken så säg? Dessutom kvittrade nog fåglarna liite mer och högre än vanligt.
Sånt kan man ju inte annat än bli glad av :)

Jaha, så var man brunett då.

I förmiddags promenerade jag och mitt blåa hår iväg till frisören. Det var mitt och hårets första besök på denna salong och det tycker jag alltid känns lite nervöst när man inte vet vad personen med saxen i högsta hugg har för avsikt att göra med ens hår.
Den trevliga tjejen som tog hand om mig visade på en färgkarta på den gyllenblonda "nordiska" (ja, hon sa så) färg jag snart skulle byta ut den blåa mot. Det blir bra det sa jag och lät henne gå loss med färgkladdet bäst hon ville. När jag sedan satt där och bläddrade i den obligatoriska skvallertidningen i väntan på att färgen skulle verka, kastade jag en blick i spegeln och hoppade nästan till då jag såg hur svart det var. Men det är ju svårt att säga hur slutresultatet ska bli när färgen fortfarande sitter i. Så jag härdade ut och väntade tills kladdet var borta innan jag tittade mig i spegeln igen. Och tjaa, inte var det då "nordiskt blont" i varje fall. Tjejen som lade märke till min reaktion sa bara "ja, men det blir ljusare sen när det torkar". Det blev det inte. Men det är ju hur som helst bra mycket bättre än "Östermalmstants-blått" och den här färgen har jag åtminstone haft förr så man vänjer sig nog. Vad gäller klippningen finns det inte så mycket att tillägga. Jag förklarade hur jag ville ha frisyren. Hon sa "mhm okej" varpå hon drog några drag med kniven i typ halva håret och ägnade sedan minst dubbelt så lång tid åt att föna och stajla till den så kallade frisyren.
Nä, imorrn ringer jag och bokar tid hos Madde i Stockholm tills nästa gång vi åker norrut. Henne kan man lita på.

Jag hade också tänkt anmäla mig till en spanska-kurs idag. Men när det visade sig att man måste flänga runt halva stan till diverse myndigheter, som alltid har små kontor där man får köa i timtal, för att få en stämpel på sitt svenska betyg (som de ju ändå inte förstår ett dugg av) gav jag upp den tanken och tog en kaffe på Starbucks istället. Min spanskanivå kommer nog gå tillbaks till tidigare höjder så fort jag får ett jobb, vilket förhoppningsvis är snart. Fram till dess kan jag ju alltid plugga på egen hand med alla böcker jag redan har hemma. Tänker jag i alla fall.
Imorrn blir det ett besök på banken för att betala in högskoleprovs avgiften. Efter fem år är det nu dags att ta sig an utmaningen igen. Så nej, vid närmare eftertanke kommer jag nog inte ha tid att plugga spanska.

Beslutsångest och blått hår.

Efter att ha gått och irriterat mig på utväxten i mitt blonderade hår ett tag, fick jag för ett par dagar sen nog. Den fula utväxten skulle väck och jag skulle på köpet få en snygg ny hårfärg. Trodde jag ja. Enligt alla konstens regler kladdade jag ut färgen i håret och väntade med spänd förväntan på att den skulle verka. Vem har inte hört diverse "skräckhistorier" om blonderade hår som då de färgas uppvisar den ena färgen värre än den andra. Äsch, hur stor kan risken vara egentligen tänkte jag och kladdade på.
Döm om min förvåning när jag efter att ha sköljt håret tar mig en titt i spegeln och det är BLÅTT! Inte så där riktigt Östermalmstants-blått utan mer med toner av ljusgrått. Men ändå. Nästintill gråtfärdig (lite fånigt jag vet) letade jag efter råd på internet och hittade en sida där någon sa att det brukade gå att tvätta bort det blåa. Så nu efter att ha tvättat håret ordentligt ett par gånger går tonen mer mot silvergrått med gyllenblonda rötter (som det skulle ha blivit i HELA håret). Inte lika illa som blått kanske men fortfarande långt ifrån snyggt. Till på köpet har min frisör stängt för renovering till mars och den andra som jag blivit rekommenderad hade inte öppet idag när jag gick förbi. Men jag gör ett nytt försök på måndag och hoppas på att få hjälp så fort som möjligt. Till saken hör att jag i veckan som kommer ska på en andra intervju för ett jobb som jag verkligen vill ha. Känns som att chansen att få det ökar en aning om man inte har blå/grått hår. Eller är det kanske bara jag som är ytlig och nojjig nu?

Beslutsångesten då? Ja, den kommer som vanligt av alla framtidsfunderingar som snurrar i skallen. Det positiva är att jag lyckats sålla lite bland alla utbildningar och kommit ner till sex stycken som jag tycker verkar intressantast. Problemet är bara att dessa är utspridda på följande orter: Stockholm, Uppsala, Malmö, Lund och Göteborg. Så nu gäller det alltså att bestämma sig för vart vi ska bo, hur vi ska bo och vilken skola/utbildning som är bäst. För en som får lätt ångest när det kommer till att besluta sig för vilken rätt man ska välja från en meny eller vilket märke på smör som är det bästa, ter sig ett sånt här stort beslut vara på liv och död. Riktigt så är det ju inte för man kan alltid ändra sig om det visar sig bli helt tokigt men bäst är ju förstås om det blir rätt med en gång. Så försöker jag tänka i alla fall för att inte ångesten helt ska äta upp mig. Kanske känner jag helt plötsligt en dag, helst ganska så snart, vilken väg som är rätt att ta. Eller så gör jag inte det. Men då får jag väl släppa lite på kontrollbehovet och singla slant eller nåt.

Utflykt till Segovia.

Eftersom vi inte kom iväg söderut under julen, såg vi istället till att ta oss norrut under den gångna helgen. I fredags förmiddag satte vi oss på bussen för att en dryg timme senare bli avlämnade på Segovias busstation.
Segovia är en liten (för att vara i Spanien) stad med ca 60 000 invånare vid foten av bergskedjan "Sierra de Guadarrama". Lite märkligt är det allt hur stor skillnaden kan vara för till och med Luleå med något tusental färre invånare än Segovia känns som en storstad i jämförelse. Men så verkar det vara här i Spanien, att en stad måste ha åtminstone hundratusen invånare för att uppfattas som något större än ett idylliskt litet samhälle.
Detta gjorde att alla sevärdheter låg på bekvämt avstånd och det var inte heller några problem att promenera mellan vårt hotell och centrum, som bestod av ett litet torg omgivet av den mäktiga romerska akvedukten.

Vårt hotel var i själva verket ett kloster från 1400-talet som tjänat som museum innan det i höstas byggdes om till 4-stjärnigt hotell. Men det var bara i en liten del av det gamla klostret. I den resterande delen som låg bakom hotellet bodde fortfarande nunnorna som de gjort i 600 år. Vid ett besök i Segovia kan man inte annat än förundras över hur välbevarade alla de flera hundra år gamla byggnaderna är och att de fortfarande kan tjäna sitt syfte.

Efter att ha checkat in och slappat en stund på rummet gick vi ut för att upptäcka omgivningarna. Första stoppet blev vid akvedukten som leder genom hela stan, är som högst 28 meter och helt bygd utan murbruk. Säga vad man vill om romarna men bygga, det kunde dem!
Nästa stopp på vår sightseeingtur var El alcázar, slottet som har hela 800 år på nacken. Fortfarande omnämnt med sitt arabiska namn som betyder just slott. Det sägs att de var detta slott som fick stå som modell för Walt Disney då han tecknade slottet i Askungen. Med tanke på att det ser ut som ett riktigt sagoslott där det tronar på höjden strax utanför stan, så skulle det inte förvåna mig om det verkligen var sant.
En stor del av El alcázar är öppen för besökare och vi fick se alla möjliga olika rum,samtliga vackert utsmyckade precis som man kan förvänta sig av ett slott. Självklart klättrade vi också upp i ett av tornen och fick oss en riktigt vacker utsikt över landskapet. Den var helt klart värd mödan att ta sig upp för alla de 156 stycken trappstegen som gick i spiral genom tornet.
Möra i benen efter klättrandet och trötta i huvudet efter alla nya intryck promenerade vi sedan mot hotellet för en välförtjänt siesta. Men innan dess gjordes ett kort stopp för mellanmål med varm choklad och churros (friterad våffelsmet ungefär) på chocolaterian. Inget för ett hälsofreak direkt men mums så gott!

Efter nån timmas slöande på rummet slog vi oss ner i hotellbaren där vi drack öl respektive ett glas rödvin. Några drinkar verkade inte serveras vilket kan tyckas märkligt med tanke på hotellets fyra stjärnor men lika nöjda var vi för det.
Från baren förflyttade vi oss så småningom till restaurangen som var väldigt smakfullt inredd och där överskottet på personal gjorde att det gick minst ett par servitörer per gäst. Maten var typiskt spansk om än lite finare och dyrare än vanligt. Portionerna var också väl tilltagna så efter tre rätter med tillhörande drycker var vi så mätta att vi nästan rullade ut till hissen och in på rummet.

Lördag morgon vaknade vi till ösregn och tunga, gråa skyar. Vi checkade ut och promenerade iväg mot centrum. Planen var att besöka katedralen som ska vara ytterst sevärd. Nu visade den sig tyvärr vara stängd så det blev inget med det. Antagligen förberedde de sig inför firandet av de tre vise männen som skulle ske senare samma helg. Det fick bli en kaffe på närmaste café istället medan vi funderade ut vad som kunde göras istället. Med tanke på det trista vädret bestämde vi oss för att försöka få plats på en tidigare buss hemåt. Det kunde vi och en dryg timme senare befann vi oss åter i Madrid där solen sken från en klarblå himmel.

Insåg just hur många bilder det hade blivit i detta inlägg om jag skulle laddat upp alla jag ville ha med så för att göra det hela lite mer överskådligt lägger jag dem här istället!