Beslutsångest och blått hår.

Efter att ha gått och irriterat mig på utväxten i mitt blonderade hår ett tag, fick jag för ett par dagar sen nog. Den fula utväxten skulle väck och jag skulle på köpet få en snygg ny hårfärg. Trodde jag ja. Enligt alla konstens regler kladdade jag ut färgen i håret och väntade med spänd förväntan på att den skulle verka. Vem har inte hört diverse "skräckhistorier" om blonderade hår som då de färgas uppvisar den ena färgen värre än den andra. Äsch, hur stor kan risken vara egentligen tänkte jag och kladdade på.
Döm om min förvåning när jag efter att ha sköljt håret tar mig en titt i spegeln och det är BLÅTT! Inte så där riktigt Östermalmstants-blått utan mer med toner av ljusgrått. Men ändå. Nästintill gråtfärdig (lite fånigt jag vet) letade jag efter råd på internet och hittade en sida där någon sa att det brukade gå att tvätta bort det blåa. Så nu efter att ha tvättat håret ordentligt ett par gånger går tonen mer mot silvergrått med gyllenblonda rötter (som det skulle ha blivit i HELA håret). Inte lika illa som blått kanske men fortfarande långt ifrån snyggt. Till på köpet har min frisör stängt för renovering till mars och den andra som jag blivit rekommenderad hade inte öppet idag när jag gick förbi. Men jag gör ett nytt försök på måndag och hoppas på att få hjälp så fort som möjligt. Till saken hör att jag i veckan som kommer ska på en andra intervju för ett jobb som jag verkligen vill ha. Känns som att chansen att få det ökar en aning om man inte har blå/grått hår. Eller är det kanske bara jag som är ytlig och nojjig nu?

Beslutsångesten då? Ja, den kommer som vanligt av alla framtidsfunderingar som snurrar i skallen. Det positiva är att jag lyckats sålla lite bland alla utbildningar och kommit ner till sex stycken som jag tycker verkar intressantast. Problemet är bara att dessa är utspridda på följande orter: Stockholm, Uppsala, Malmö, Lund och Göteborg. Så nu gäller det alltså att bestämma sig för vart vi ska bo, hur vi ska bo och vilken skola/utbildning som är bäst. För en som får lätt ångest när det kommer till att besluta sig för vilken rätt man ska välja från en meny eller vilket märke på smör som är det bästa, ter sig ett sånt här stort beslut vara på liv och död. Riktigt så är det ju inte för man kan alltid ändra sig om det visar sig bli helt tokigt men bäst är ju förstås om det blir rätt med en gång. Så försöker jag tänka i alla fall för att inte ångesten helt ska äta upp mig. Kanske känner jag helt plötsligt en dag, helst ganska så snart, vilken väg som är rätt att ta. Eller så gör jag inte det. Men då får jag väl släppa lite på kontrollbehovet och singla slant eller nåt.