Är jag vuxen nu?

30 år fyllda och nu går det inte längre att förneka att man är vuxen, eller man borde väl åtminstone se sig som det. Jag har alltid varit ytterst skeptisk till att någon skulle kunna drabbas av en livskris bara på grund av att närma sig en viss ålder. Det är därför jag nu med motvilja erkänner att jag nog känt av den där omtalade 30-års krisen jag med. Lite, lite i alla fall. Eller, det har nog inget att göra med att jag fyllt just 30 utan snarare för att man nu har tagit steget in i den period i livet där villa, kombi, barn och giftemål lurar runt hörnet. Allt sånt känns i varje fall betydligt närmare förestående nu än då man var 20 och hade en hel "eevighet" kvar till 30.

Jag minns fortfarande en lektion i skolan. Tror det var i mellanstadiet. Läraren hade gett oss i uppgift att skriva en berättelse och illustrera hur vi föreställde oss våra liv vid 25-30 års ålder. För mig var det helt sjävklart att alla mina barn (3 stycken har jag för mig att det var) redan skulle ha kommit till världen och att jag skulle bo i ett vackert hus med min man och ha gjort en strålande karriär. Nu var ju detta bara ett barns fantasier och drömmar men jag kan inte låta bli att tänka på det ibland ändå. Mest bara för att jag nog då uppfattade det som att livet i princip var slut vid 30 och nu när jag själv är där, finna att det knappt ens börjat.

Många av mina jämnåriga bekanta har redan bildat familj, gift sig eller på annat sätt trätt djupare in i vuxenlivet än jag som trots min ålder än så länge bara skrapat lite på ytan. Jag tycker nog att man i takt med åren känner förväntningarna öka. På att man ska "ta tag i" sitt liv, eller rättare sagt skaffa sig ett fast jobb, slå rot och bilda familj. Både från ens omgivning men även på sätt och vis från sig själv. Man blir ju inte yngre direkt.
Men jag tror bestämt jag drar ut på det ett tag till. Ska bara bli biolog, stolt matte till en Fransk bulldogg, flytta till en ny stad och resa jorden runt först.
Man kan väl få bli vuxen vid 40 istället?