Galna av lycka

Podemos (vi kan), har varit det spanska lagets slogan under EM. Med andra ord ett utrop man hört många gånger per dag den senaste tiden. Men i kväll gav de verkligen svar på tal!
Till er som missade kvällens show, kan jag bara säga "too bad" för det var nog den mest spännande match jag nånsin sett. Nu är inte jag nåt jättefan av fotboll men det här var för stort för att inte ses. Spanien i final för första gången på 44 år. Okej, det är inte riktigt likt mig att låta så här entusiastisk över nåt som har med sport att göra men det är ganska omöjligt att inte smittas av den allmäna glädjen som råder.

Ni kan ju tänka er stämningen i stan, och förmodligen resten av landet just nu. Man kan riktigt känna hur lyckliga alla är.
Så snart slutsignalen ljöd, gick alla Madrileños man ur huse för att vifta med flaggor, skandera, skjuta raketer, tuta, festa och bara vara om möjligt ännu mer glada än vanligt över att vara spanjorer. Festen lär pågå i många timmar än. Själv ska jag sova och hoppas på att de inte har tänkt smälla av några fler fyrverkerier.
Undrar just hur många av mina kollegor som kommer vara borta från jobbet imorrn? :)

Tack och lov för helg!

Idag är jag gladare än vanligt över att arbetsveckan snart är till ända. Till viss del för att Tobias kommer hem imorgon efter att ha jobbat i Sverige hela veckan men också för att jag bara vill få en chans att ta det lugnt. Trots den gångna helgens avkoppling i Dublin känner jag mig sliten och trött.
Fem minuter innan jag skulle lämna jobbet i torsdags för att ta en taxi til flygplatsen, kom chefen upp till mig och sa att de räknade med att jag skulle hålla i utbildningen för ett par personer som är tänkta att avlasta mig med mejlen.

Så i måndags var det bara att sätta igång. Jag hade räknat med ett par dagar eftersom det inte alls är speciellt komplicerat, utan mest bara gäller att vara noggrann och kunna söka information på ett effektivt sätt. Och så klart att skriva på både engelska och spanska.
Ingen stor grej kan tyckas men när ens "studenter" aldrig jobbat med Outlook (mejlsystemet) och knappt kan skriva på varken engelska eller spanska är det inte helt enkelt. Nu tycker jag som tur är att det är rätt kul att få lära ut vad jag kan och ska, enligt de jag lärt upp, också vara bra på det. Funderar faktiskt på om man inte skulle kombinera sin biologutbildning med lite pedagogik..

Hur som helst, det jag ville säga med det hela var att det nog inte är så konstigt att man känner sig lite sliten med tanke på att det plötsligt blivit i princip dubbelt så mycket att göra på jobbet. Förutom att svara på så många mejl som möjligt måste jag nu även lära ut allt och förklara så gott det går (på spanska), gå igenom alla bokningar de gör, korrigera fel, finnas till hands för att hjälpa till samt svara inför den mejlansvarige på Europcar. Puh. Löneförhöjning? Haha det kan man ju glömma. Men dagarna går fort och jag är i alla fall inte uttråkad.

Dublin ska jag också blogga om. Snart. Men nu ska jag sova och hoppas på att inte vakna mer förkyld än jag redan är.

Dublin, here we come!

Uff, jag är inte alls bra på att gå upp så här tidigt... Och jag är glad att man slipper göra det varje dag men idag var det ett måste för att få sluta jobbet redan kl 14, åka ut till flygplatsen och möta upp Tobias och ta flyget till Dublin.
Han har varit i Sverige och jobbat hela veckan och ska iväg igen på måndag så jag är verkligen glad att vi får den här långhelgen tillsammans.
Inga speciella planer har gjorts upp utan vi ska nog bara njuta av några dagars ledighet och göra vad som faller oss in.

Nä, nu måste jag ta mitt pick och pack och springa till jobbet, men jag återkommer med rapport!

Ha det fint så länge :)

Festivaaal

Bara några dagar efter det att mamma och pappa åkt var det dags igen. Denna gång var det Fredrik från Sverige som kom på besök för att hälsa på och festivala lite med oss.
För första gången någonsin arrangerades festivalen Electric weekend i Getafe, en förort till Madrid under fredag till lördag. Vi hade ingen aning om vad som väntade oss när vi fredag kväll tog tåget ut till Getafes industriområde. Jag hade fått för mig att det kunde handla om en ganska så liten festival eftersom man inte sett några annonser förr den och det ju trots allt var premiär. Men oj, så fel man kan ha.
Det visade sig vara den största festival jag nånsin satt min fot på. I antal personer räknat i alla fall. Mellan 50-60 000 var vi som trängdes för att se Offspring, Within temptation, Metallica och Rage against the machine bland många andra.

Allt var väldigt välorganiserat och det enda som saknades var ordentlig mat (annat än torra mackor och korv) samt nåt mjukt att sitta på, typ gräs istället för asfalten som täckte hela området. Men man kan ju inte få allt och det kan ju vara nåt de förbättrar till nästa år.
Det bästa av allt var helt klart att se Metallica igen. Eller, lilla jag såg ju så klart mest andras ryggar och ibland en liten, liten skymt av vad som hände på scenen ett par hundra meter längre bort genom att titta på de stora tv-skärmarna. Men nu hade jag tur som var där med ett par långa och ståtliga killar som dessutom var snälla nog att lyfta upp mig lite då och då så jag fick chansen att se konserten på "riktigt" också :) Fredrik var nog den som var gladast av alla eftersom han hade vunnit en tävling och fick träffa Metallica innan deras spelning. Ett minne för livet kan jag tro.

När sista bandet gått av scenen var det väldigt skönt att istället för att krypa in i sitt kalla tält på en risig camping, bara hoppa på bussen och åka hem till sin sköna säng!

Ett kärt återseende

Det jag ju egentligen hade tänkt berätta om häromdagen men istället kom in på 30-års ångest och bastubadande, var om mamma och pappas besök i storstan.

Så, en söndag kväll för ett par veckor sedan landade de äntligen på Madrids flygplats och jag och Tobias var så klart där för att hämta upp dem. Nästan en hel vecka fick vi tillsammans innan de åkte hem igen lördag morgon. Men nu ska jag inte gå händelserna alldeles i förväg utan istället berätta lite om vad vi hittade på under denna vecka.
Tyvärr var jag ju tvungen att gå till jobbet varje dag men redan efter 5 timmar hade jag jobbat klart och kunde ta hand om mina gäster. Nu verkar det i och för sig inte ha gått någon nöd på dem att utforska stan på egen hand heller, med promenader, pick-nick och allmänt turistande.
Tillsammans hann vi i alla fall med att traska gata upp och gata ner, äta en hel del god mat, beundra rosengården i Retiro och mest bara umgås.

Inga speciella planer hade gjorts upp för veckan utan vi tog mest dagen som den kom och var, med tanke på hur sällan vi har chansen att ses, mest glada och nöjda över att få spendera lite tid tillsammans. Men halvvägs in i deras vistelse fyllde jag år och det är ju inte varje år man fyller 30 så vi tog tillfället i akt att unna oss lite lyx dagen till ära. Alltså bar det direkt efter jobbet av till arabiska badet för lite skön avkoppling. Med uppmjukade kroppar, ro i sinnet och finkläderna på tog vi sedan taxi till en av stans lite finare restauranger där vi bokat bord i deras vackra trädgård där vi drack champagne och åt en riktigt god middag bland träd, blommor och levande ljus. Fina presenter fick jag också av familjen, släkten, Tobias och jobbarkompisarna. Det ena lades till det andra och gjorde denna dag riktigt minnesvärd.

Sen kom den då, fredagen och mamma och pappas sista kväll i Madrid. Vid det här laget hade pappa börjat tröttna på maten som inte var som den är hemma så för att glädja honom och oss andra som också kan sakna smakerna hemifrån, gick vi till stans enda svenska restaurang där det bjöds på bland annat hjortfärsbullar, renfilé och turkisk peppar-glass. Mmmm så gott! När ryktet gick om att det vankades svensk mat, fick vi snabbt ihop ett litet gäng bestående av oss fyra, Linda, Edu samt Sofia och Sara från Hardrock. Det blev en trevlig kväll och ett bra avslut på besöket. Jag tror nog jag talar för oss alla när jag säger att vi hade en riktigt bra vecka tillsammans! Synd bara att tiden alltid ska gå för fort när man har trevligt.
Eftersom jag glömde kameran hemma hela tiden har jag tyvärr inga bilder att bjuda på men mamma och pappa fotade en hel del så förhoppninsvis kan jag lägga upp en del av deras bilder här så småningom.