Nu har vi ju faktiskt bott i Sverige ett par månader och det har så klart hunnit hända en hel del medan bloggen stått och stampat på samma ställe.
Det tänker jag nu ändra på och inom kort kommer ni istället hitta mig på denna adress:
http://lisapasvenskmarkigen.blogspot.com
Ska bara lista ut hur man gör för att behålla sina gamla inlägg och bilder så ni får nog räkna med att det tar ett par dar :) Sen är ni varmt välkomna att läsa om mitt liv här på västra sidan av Sverige!
Vi ses!
26 oktober 2008
18 oktober 2008
Monterey, part 2
På tisdagen fick vi äntligen lite sovmorgon och en chans att prova på den riktiga frukosten på vår härliga "inn". Den bars upp till vårt rum där vi åt sittandes i sängen. Gott var det och så kändes det förstås lite extra lyxigt att få den på sängen också :)
Lite lyx satt fint eftersom Tobias fyllde år och jag ville göra mitt bästa för att göra dagen lite extra minnesvärd för honom. Det var också därför jag hade smygbokat in en fotmassage som skulle bli en överraskning för födelsedagsbarnet. Så direkt efter frukost hoppade vi in i bilen och körde till ett shoppingcenter i utkanten av stan. Medan Tobias fick sina fötter bortskämda, unnade jag mig en manikyr och gick sen ett varv i butikerna i väntan på att han skulle bli klar. Sedan åkte vi vidare till Monterey bay aquarium som stod högt upp på vår “att se” lista.
Trots, eller kanske just för att jag är en stor djurvän brukar jag alltid vara lite skeptisk till sevärdheter som har med djur att göra eftersom man aldrig vet om de ser till djurens bästa eller bara tänker på besökarna och att tjäna så mycket pengar som möjligt. Men just detta akvarium visade sig vara det bästa jag någonsin satt min fot i och det fanns absolut inget att klaga på! Här hade de lyckats med att både få djur och besökare att trivas och gjorde dessutom allt som stod i deras makt för att få folk att bli mer medvetna om miljöförstöringar, hur de påverkar livet i haven och vad man som konsument kan göra för att bidra till en bättre värld.
I detta enorma och trivsamma akvarium hade man lätt kunnat spendera en hel dag men redan efter några timmar sa fötterna ifrån så vi satte oss på närmaste café och pustade ut. Efter att ha återhämtat oss något promenerade vi runt lite i Monterey centrum men åkte ganska snart tillbaka till hotellet.
Strax innan klockan åtta knackade det på dörren och in kommer en av de anställda med en flaska champagne och finchoklad.
Hon sa att hon hade blivit ombedd att leverera det till vårt rum, men eftersom det inte var något vi beställt blev vi lite fundersamma.. Men jag kom snart på att det måste vara för att jag berättat för ägaren om att Tobias fyllde år då jag bad om restaurangtips inför kvällen. Att sedan uppmärksamma saken på ett sånt här sätt, det är vad jag en servicenivå utöver det vanliga! Tyvärr hann vi knappt njuta av vare sig champagne eller choklad innan det var dags att åka iväg till restaurangen som låg i grannorten, Carmel by the sea. Casanova hette stället och det hade allt man kan önska sig av en bra restaurang; toppenmat och suverän service i mysig miljö. Även här hade de fått höra att Tobias fyllde år (av hotellpersonalen förstås) så efter en lyxig 3-rätters middag kom servitören ut och gratulerade med levande ljus och ett sött litet paket med chokladtryfflar.
Det blev ett fint slut på en bra dag!
Så kom onsdagen som innebar slutet på vår rundresa. Vi åt av den fantastiska frukosten och tog sedan en promenad längs med Monterey’s hamn innan vi rullade tillbaka mot San jose. För en gångs skull slapp jag köra så långt och redan efter en timme ungefär nådde vi fram och gjorde ett sista besök på Santana row där det inhandlades några par märkesjeans till oslagbara priser innan vi åkte mot lägenheten för en slapp “hemmakväll”.
Väl framme ser vi att Peter varit hemma en sväng.
-”Han kanske kommit hem redan?”, sa jag.
-”Nä, han har nog bara varit hemma och packat om för han är i Honkong nu”, säger Tobias.
-”Jaha, okej”, svarade jag och så funderade vi inte mer över den saken.
Vi hade inte sovit mer än ett par timmar, när jag vaknade med ett ryck av att jag hörde någon/något röra sig i lägenheten. Stel av skräck och med bultande hjärta låg jag och lyssnade på stegen som rörde sig mot sovrummet.
Tobias sov fortfarande sött och inte hade en aning om vad som pågick.
-”Vakna, vakna det är nån i lägenheten”, viskade jag så tyst jag kunde medan jag ruskade liv i honom.
-”Ööh va? Jasså, är det?”, svarade han. “Äh, det är säkert bara nån kompis till Peter som skulle kolla om han var hemma”
Nu satt vi båda upp i sängen och kunde genom mörkret se någon stå i dörröppningen och kika in på oss. Med hjärtat i halsgropen höll jag andan och hoppades på att min sista stund ännu inte var kommen.
-Hej! Inte visste jag att ni skulle komma tillbaks idag!”, sa figuren och jag drog en suck av lättnad. Det var ju bara Peter. Som uppenbarligen inte alls var i Hongkong utan hade spenderat kvällen hos en kompis. Tydligen var det en annan Peter från företaget som skulle till Hongkong så därav missförståndet.
Så kom den då, vår sista dag på amerikansk mark. Vi hade ganska gott om tid eftersom flyget inte skulle lyfta mot Europa förrän tidigt fredag morgon så vi hann med att besöka Tobias amerikanska kollegor och se oss omkring i det lilla samhället Los gatos där kontoret ligger. Självklart hade även denna lilla ort ett eget mikrobryggeri som bjöd på god mat och givetvis öl.
När vi tröttnat på den tryckande hettan satte vi oss i vår luftkonditionerade bil och styrde kosan mot San franciscos flygplats. Vi tyckte inte det verkade som en bra idé att köra från San jose mitt i natten och inte veta om man skulle få sitta fast i kö eller ej och sen stressa för att hinna lämna tillbaks hyrbilen och checka in i tid. Så vi bokade rum på ett hotell vid flygplatsen och åkte dit kvällen innan i stället. Först skulle bilen återlämnas och det kändes nästan lite sorgligt för med den hade vi ju tagit oss runt på nästan 200 mil av de kaliforniska vägarna. Vi klappade lite på den vita lacken, sa “hej då” och tog bussen tillbaks till hotellet där vi fick några få timmars sömn innan det var dax att åka ut till flygplatsen igen. Där gick allt som smort ända tills vi kom fram till säkerhetskontrollen. Efter att ha tagit sig en titt på våra biljetter, sållades vi och en spanjorska ut och fick ställa oss i en egen kö. Där stod vi ett tag och förstod inte riktigt vad vi väntade på när det kom en polis som förklarade att vi blivit utvalda för en “särskild säkerhetskontroll”. Den innebar att vi en och en fick passera en luftsluss som kollade om vi hade kemikalier på kroppen medan handbagaget röntgades lite extra noga. Sedan fick man slå sig ner på en stol framför en inspektör som rotade igenom alla ens saker och använde sig av en elektronisk näsa för att lukta efter kemikalier. Det kändes lite olustigt och man kunde ju inte låta bli att undra varför just vi fick gå igenom det men tack vare den trevliga personalen gick det hela hyfsat smidigt ändå. Så satte vi oss på planet och landade i Madrid ungefär 18 timmar senare och trots all skepticism jag haft mot USA av olika anledningar blev jag som ni antagligen redan märkt, väldigt förtjust i Kalifornien och kommer definitivt att återvända!
Lite lyx satt fint eftersom Tobias fyllde år och jag ville göra mitt bästa för att göra dagen lite extra minnesvärd för honom. Det var också därför jag hade smygbokat in en fotmassage som skulle bli en överraskning för födelsedagsbarnet. Så direkt efter frukost hoppade vi in i bilen och körde till ett shoppingcenter i utkanten av stan. Medan Tobias fick sina fötter bortskämda, unnade jag mig en manikyr och gick sen ett varv i butikerna i väntan på att han skulle bli klar. Sedan åkte vi vidare till Monterey bay aquarium som stod högt upp på vår “att se” lista.
Trots, eller kanske just för att jag är en stor djurvän brukar jag alltid vara lite skeptisk till sevärdheter som har med djur att göra eftersom man aldrig vet om de ser till djurens bästa eller bara tänker på besökarna och att tjäna så mycket pengar som möjligt. Men just detta akvarium visade sig vara det bästa jag någonsin satt min fot i och det fanns absolut inget att klaga på! Här hade de lyckats med att både få djur och besökare att trivas och gjorde dessutom allt som stod i deras makt för att få folk att bli mer medvetna om miljöförstöringar, hur de påverkar livet i haven och vad man som konsument kan göra för att bidra till en bättre värld.
I detta enorma och trivsamma akvarium hade man lätt kunnat spendera en hel dag men redan efter några timmar sa fötterna ifrån så vi satte oss på närmaste café och pustade ut. Efter att ha återhämtat oss något promenerade vi runt lite i Monterey centrum men åkte ganska snart tillbaka till hotellet.
Strax innan klockan åtta knackade det på dörren och in kommer en av de anställda med en flaska champagne och finchoklad.
Hon sa att hon hade blivit ombedd att leverera det till vårt rum, men eftersom det inte var något vi beställt blev vi lite fundersamma.. Men jag kom snart på att det måste vara för att jag berättat för ägaren om att Tobias fyllde år då jag bad om restaurangtips inför kvällen. Att sedan uppmärksamma saken på ett sånt här sätt, det är vad jag en servicenivå utöver det vanliga! Tyvärr hann vi knappt njuta av vare sig champagne eller choklad innan det var dags att åka iväg till restaurangen som låg i grannorten, Carmel by the sea. Casanova hette stället och det hade allt man kan önska sig av en bra restaurang; toppenmat och suverän service i mysig miljö. Även här hade de fått höra att Tobias fyllde år (av hotellpersonalen förstås) så efter en lyxig 3-rätters middag kom servitören ut och gratulerade med levande ljus och ett sött litet paket med chokladtryfflar.
Det blev ett fint slut på en bra dag!
Så kom onsdagen som innebar slutet på vår rundresa. Vi åt av den fantastiska frukosten och tog sedan en promenad längs med Monterey’s hamn innan vi rullade tillbaka mot San jose. För en gångs skull slapp jag köra så långt och redan efter en timme ungefär nådde vi fram och gjorde ett sista besök på Santana row där det inhandlades några par märkesjeans till oslagbara priser innan vi åkte mot lägenheten för en slapp “hemmakväll”.
Väl framme ser vi att Peter varit hemma en sväng.
-”Han kanske kommit hem redan?”, sa jag.
-”Nä, han har nog bara varit hemma och packat om för han är i Honkong nu”, säger Tobias.
-”Jaha, okej”, svarade jag och så funderade vi inte mer över den saken.
Vi hade inte sovit mer än ett par timmar, när jag vaknade med ett ryck av att jag hörde någon/något röra sig i lägenheten. Stel av skräck och med bultande hjärta låg jag och lyssnade på stegen som rörde sig mot sovrummet.
Tobias sov fortfarande sött och inte hade en aning om vad som pågick.
-”Vakna, vakna det är nån i lägenheten”, viskade jag så tyst jag kunde medan jag ruskade liv i honom.
-”Ööh va? Jasså, är det?”, svarade han. “Äh, det är säkert bara nån kompis till Peter som skulle kolla om han var hemma”
Nu satt vi båda upp i sängen och kunde genom mörkret se någon stå i dörröppningen och kika in på oss. Med hjärtat i halsgropen höll jag andan och hoppades på att min sista stund ännu inte var kommen.
-Hej! Inte visste jag att ni skulle komma tillbaks idag!”, sa figuren och jag drog en suck av lättnad. Det var ju bara Peter. Som uppenbarligen inte alls var i Hongkong utan hade spenderat kvällen hos en kompis. Tydligen var det en annan Peter från företaget som skulle till Hongkong så därav missförståndet.
Så kom den då, vår sista dag på amerikansk mark. Vi hade ganska gott om tid eftersom flyget inte skulle lyfta mot Europa förrän tidigt fredag morgon så vi hann med att besöka Tobias amerikanska kollegor och se oss omkring i det lilla samhället Los gatos där kontoret ligger. Självklart hade även denna lilla ort ett eget mikrobryggeri som bjöd på god mat och givetvis öl.
När vi tröttnat på den tryckande hettan satte vi oss i vår luftkonditionerade bil och styrde kosan mot San franciscos flygplats. Vi tyckte inte det verkade som en bra idé att köra från San jose mitt i natten och inte veta om man skulle få sitta fast i kö eller ej och sen stressa för att hinna lämna tillbaks hyrbilen och checka in i tid. Så vi bokade rum på ett hotell vid flygplatsen och åkte dit kvällen innan i stället. Först skulle bilen återlämnas och det kändes nästan lite sorgligt för med den hade vi ju tagit oss runt på nästan 200 mil av de kaliforniska vägarna. Vi klappade lite på den vita lacken, sa “hej då” och tog bussen tillbaks till hotellet där vi fick några få timmars sömn innan det var dax att åka ut till flygplatsen igen. Där gick allt som smort ända tills vi kom fram till säkerhetskontrollen. Efter att ha tagit sig en titt på våra biljetter, sållades vi och en spanjorska ut och fick ställa oss i en egen kö. Där stod vi ett tag och förstod inte riktigt vad vi väntade på när det kom en polis som förklarade att vi blivit utvalda för en “särskild säkerhetskontroll”. Den innebar att vi en och en fick passera en luftsluss som kollade om vi hade kemikalier på kroppen medan handbagaget röntgades lite extra noga. Sedan fick man slå sig ner på en stol framför en inspektör som rotade igenom alla ens saker och använde sig av en elektronisk näsa för att lukta efter kemikalier. Det kändes lite olustigt och man kunde ju inte låta bli att undra varför just vi fick gå igenom det men tack vare den trevliga personalen gick det hela hyfsat smidigt ändå. Så satte vi oss på planet och landade i Madrid ungefär 18 timmar senare och trots all skepticism jag haft mot USA av olika anledningar blev jag som ni antagligen redan märkt, väldigt förtjust i Kalifornien och kommer definitivt att återvända!
5 oktober 2008
Monterey, part 1
Känns som att det är lite på tiden att berätta om sista delen av USA-resan nu, innan minnena bleknar alldeles så varsågoda:
Efter bara tre dagar i Lake tahoe som vi blivit så förtjusta i tog det lite emot att resa vidare men resten av resrutten var redan inplanerad och boendet bokat så det var bara att ge sig av mot nya äventyr!
Så efter en stadig frukost styrde vi bilen tillbaks ut mot kusten och småstaden Monterey dit det var runt 55 mil vilket kändes rimligt att klara av på en dag.
Till att börja med följde vi den extremt kurviga och smala vägen som följde sjön ända ner till den södra sidan. Vackert så det förslog men jag hade fullt sjå att tackla kurvorna och hålla bilen på vägen så jag fick hålla till godo med Tobias kommentarer om utsikten. Rena berg-, och dalbanan kändes det som ibland med dessa skarpa svängar och branta backar men förutom trötta armar av allt rattande så flöt det på fint. Ända tills vi kommit halvvägs vill säga.. Här började trafiken tjockna till mer och mer så att vi till slut stod nästan helt stilla. Sakta, sakta rullade vi fram någon ynka kilometer per timme och det var inte förrän efter nästan tre timmars krypkörning som vi äntligen nådde fram till den stora motorvägen. Men till vår stora fasa fortsatte köandet även här och vi fick spendera ytterligare ett par timmar rullandes framåt.. suck..
Så småningom föll mörkret och vid det laget var jag så trött och less att jag bara ville styra in till vägkanten och ge upp. Men stärkt av Tobias uppmuntran och stöd körde jag vidare och snart kunde vi med stor lättnad se skyltarna som talade om att vi kommit fram till vårt mål. Äntligen!
På ett bed and breakfast vid namn Old Monterey inn hade vi bokat rum för tre nätter och efter dryga nio timmar på vägarna var vi så trötta att vi stupade i säng utan att ens äta middag.
Redan vid 6-tiden morgonen efter vaknade vi med kurrande magar. Men trots hungern och den tidiga timmen kände vi oss relativt pigga och glada för nu skulle vi ut och skåda valar! Någon frukost hade ännu inte dukats upp men när personalen såg att vi var på väg, snodde de snabbt ihop varsin matsäck med diverse godsaker som vi tacksamt tog emot.
Under det att staden vaknade till liv tog vi oss ut till Fisherman’s wharf där vi skulle borda båten och ge oss ut på havet. Vi anlände i god tid före avgång och hann mumsa i oss matsäckarna medan vi underhölls av ett par lekfulla uttrar som busade runt i hamnen. Snart anlände besättningen och de började göra i ordning båten för avfärd. Det visade sig dock snart att bara den ena av de två motorerna ville starta så vi fick snällt vänta medan den kördes bort och ersattes med en annan båt. Det tog en dryg timme så under tiden roade vi oss med att titta på sjölejonen som tagit stora delar av hamnen i besittning och var precis lika högljudda och livliga som i San francisco så tiden gick fort.
Så var det äntligen dags att ge sig av, fyllda av förväntan och med kikaren i högsta hugg!
I hamnen sken solen redan och det såg ut att bli en fin dag ute till havs men vi hade inte hunnit långt ut innan allt blev allt grått och man såg knappt ens skillnad mellan himmel och hav. Dessutom blåste det en hel del så vi var glada över att ha varit förutseende nog att ta på oss ordentligt med kläder och tyckte synd om dem som satt och huttrade i shorts och sandaler... Fast dem som det var mest synd om var nog ändå alla som blev sjösjuka (vilket var typ hälften) och blev så utmattade att de till slut låg ner på däck. Kan ju inte ha varit så kul.
Det dåliga vädret gjorde så klart sikten begränsad men en hel del skarvar, svartfotade albatrossar och andra havsfåglar fick vi ändå syn på under färden ut ur bukten. Efter en timme eller så hade vi tagit oss ut på öppet hav där valarna brukade hålla till men just den här dagen befann de sig uppenbarligen på annat håll. Då fick kaptenen höra att en fiskare sett ett par knölvalar en bit bort så han gasade på och hoppades hinna dit innan de försvann därifrån. Vi kom fram till platsen och gjorde sällskap med ett par andra båtar som tydligen också hört ryktas om vart valarna befann sig. Snart var de två stackars valarna nästan inringade av nyfikna åskådare och jag tyckte lite synd om dem men båtarna slog i alla fall av sina motorer och höll sig på några hundra meters avstånd för att inte stressa dem. Trots den dåliga sikten kunde vi se valarna komma upp och andas med ungefär 10 minuters mellanrum och det var en häftig känsla att befinna sig så nära dessa enorma djur. Så småningom rörde de sig bortåt och vi vände tillbaka igen.
Efter att ha andats salt och frisk havsluft i ett par timmar blir man hungrig så när vi kom i land gick vi på matjakt och sprang rätt på ortens mikrobryggeri där det blev ett par öl och lite god mat. Resten av dagen spenderade vi med att strosa runt i Monterey centrum och på kvällen åt vi middag på en spansk/italiensk influerad restaurang med lokala råvaror vilket var både intressant och gott!
Bilder från denna dag finns här.
Har en känsla av att det här inlägget är på gränsen till vad man orkar läsa på en gång, så fortsättning följer..
Efter bara tre dagar i Lake tahoe som vi blivit så förtjusta i tog det lite emot att resa vidare men resten av resrutten var redan inplanerad och boendet bokat så det var bara att ge sig av mot nya äventyr!
Så efter en stadig frukost styrde vi bilen tillbaks ut mot kusten och småstaden Monterey dit det var runt 55 mil vilket kändes rimligt att klara av på en dag.
Till att börja med följde vi den extremt kurviga och smala vägen som följde sjön ända ner till den södra sidan. Vackert så det förslog men jag hade fullt sjå att tackla kurvorna och hålla bilen på vägen så jag fick hålla till godo med Tobias kommentarer om utsikten. Rena berg-, och dalbanan kändes det som ibland med dessa skarpa svängar och branta backar men förutom trötta armar av allt rattande så flöt det på fint. Ända tills vi kommit halvvägs vill säga.. Här började trafiken tjockna till mer och mer så att vi till slut stod nästan helt stilla. Sakta, sakta rullade vi fram någon ynka kilometer per timme och det var inte förrän efter nästan tre timmars krypkörning som vi äntligen nådde fram till den stora motorvägen. Men till vår stora fasa fortsatte köandet även här och vi fick spendera ytterligare ett par timmar rullandes framåt.. suck..
Så småningom föll mörkret och vid det laget var jag så trött och less att jag bara ville styra in till vägkanten och ge upp. Men stärkt av Tobias uppmuntran och stöd körde jag vidare och snart kunde vi med stor lättnad se skyltarna som talade om att vi kommit fram till vårt mål. Äntligen!
På ett bed and breakfast vid namn Old Monterey inn hade vi bokat rum för tre nätter och efter dryga nio timmar på vägarna var vi så trötta att vi stupade i säng utan att ens äta middag.
Redan vid 6-tiden morgonen efter vaknade vi med kurrande magar. Men trots hungern och den tidiga timmen kände vi oss relativt pigga och glada för nu skulle vi ut och skåda valar! Någon frukost hade ännu inte dukats upp men när personalen såg att vi var på väg, snodde de snabbt ihop varsin matsäck med diverse godsaker som vi tacksamt tog emot.
Under det att staden vaknade till liv tog vi oss ut till Fisherman’s wharf där vi skulle borda båten och ge oss ut på havet. Vi anlände i god tid före avgång och hann mumsa i oss matsäckarna medan vi underhölls av ett par lekfulla uttrar som busade runt i hamnen. Snart anlände besättningen och de började göra i ordning båten för avfärd. Det visade sig dock snart att bara den ena av de två motorerna ville starta så vi fick snällt vänta medan den kördes bort och ersattes med en annan båt. Det tog en dryg timme så under tiden roade vi oss med att titta på sjölejonen som tagit stora delar av hamnen i besittning och var precis lika högljudda och livliga som i San francisco så tiden gick fort.
Så var det äntligen dags att ge sig av, fyllda av förväntan och med kikaren i högsta hugg!
I hamnen sken solen redan och det såg ut att bli en fin dag ute till havs men vi hade inte hunnit långt ut innan allt blev allt grått och man såg knappt ens skillnad mellan himmel och hav. Dessutom blåste det en hel del så vi var glada över att ha varit förutseende nog att ta på oss ordentligt med kläder och tyckte synd om dem som satt och huttrade i shorts och sandaler... Fast dem som det var mest synd om var nog ändå alla som blev sjösjuka (vilket var typ hälften) och blev så utmattade att de till slut låg ner på däck. Kan ju inte ha varit så kul.
Det dåliga vädret gjorde så klart sikten begränsad men en hel del skarvar, svartfotade albatrossar och andra havsfåglar fick vi ändå syn på under färden ut ur bukten. Efter en timme eller så hade vi tagit oss ut på öppet hav där valarna brukade hålla till men just den här dagen befann de sig uppenbarligen på annat håll. Då fick kaptenen höra att en fiskare sett ett par knölvalar en bit bort så han gasade på och hoppades hinna dit innan de försvann därifrån. Vi kom fram till platsen och gjorde sällskap med ett par andra båtar som tydligen också hört ryktas om vart valarna befann sig. Snart var de två stackars valarna nästan inringade av nyfikna åskådare och jag tyckte lite synd om dem men båtarna slog i alla fall av sina motorer och höll sig på några hundra meters avstånd för att inte stressa dem. Trots den dåliga sikten kunde vi se valarna komma upp och andas med ungefär 10 minuters mellanrum och det var en häftig känsla att befinna sig så nära dessa enorma djur. Så småningom rörde de sig bortåt och vi vände tillbaka igen.
Efter att ha andats salt och frisk havsluft i ett par timmar blir man hungrig så när vi kom i land gick vi på matjakt och sprang rätt på ortens mikrobryggeri där det blev ett par öl och lite god mat. Resten av dagen spenderade vi med att strosa runt i Monterey centrum och på kvällen åt vi middag på en spansk/italiensk influerad restaurang med lokala råvaror vilket var både intressant och gott!
Bilder från denna dag finns här.
Har en känsla av att det här inlägget är på gränsen till vad man orkar läsa på en gång, så fortsättning följer..
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
