Monterey, part 2

På tisdagen fick vi äntligen lite sovmorgon och en chans att prova på den riktiga frukosten på vår härliga "inn". Den bars upp till vårt rum där vi åt sittandes i sängen. Gott var det och så kändes det förstås lite extra lyxigt att få den på sängen också :)
Lite lyx satt fint eftersom Tobias fyllde år och jag ville göra mitt bästa för att göra dagen lite extra minnesvärd för honom. Det var också därför jag hade smygbokat in en fotmassage som skulle bli en överraskning för födelsedagsbarnet. Så direkt efter frukost hoppade vi in i bilen och körde till ett shoppingcenter i utkanten av stan. Medan Tobias fick sina fötter bortskämda, unnade jag mig en manikyr och gick sen ett varv i butikerna i väntan på att han skulle bli klar. Sedan åkte vi vidare till Monterey bay aquarium som stod högt upp på vår “att se” lista.

Trots, eller kanske just för att jag är en stor djurvän brukar jag alltid vara lite skeptisk till sevärdheter som har med djur att göra eftersom man aldrig vet om de ser till djurens bästa eller bara tänker på besökarna och att tjäna så mycket pengar som möjligt. Men just detta akvarium visade sig vara det bästa jag någonsin satt min fot i och det fanns absolut inget att klaga på! Här hade de lyckats med att både få djur och besökare att trivas och gjorde dessutom allt som stod i deras makt för att få folk att bli mer medvetna om miljöförstöringar, hur de påverkar livet i haven och vad man som konsument kan göra för att bidra till en bättre värld.
I detta enorma och trivsamma akvarium hade man lätt kunnat spendera en hel dag men redan efter några timmar sa fötterna ifrån så vi satte oss på närmaste café och pustade ut. Efter att ha återhämtat oss något promenerade vi runt lite i Monterey centrum men åkte ganska snart tillbaka till hotellet.
Strax innan klockan åtta knackade det på dörren och in kommer en av de anställda med en flaska champagne och finchoklad.
Hon sa att hon hade blivit ombedd att leverera det till vårt rum, men eftersom det inte var något vi beställt blev vi lite fundersamma.. Men jag kom snart på att det måste vara för att jag berättat för ägaren om att Tobias fyllde år då jag bad om restaurangtips inför kvällen. Att sedan uppmärksamma saken på ett sånt här sätt, det är vad jag en servicenivå utöver det vanliga! Tyvärr hann vi knappt njuta av vare sig champagne eller choklad innan det var dags att åka iväg till restaurangen som låg i grannorten, Carmel by the sea. Casanova hette stället och det hade allt man kan önska sig av en bra restaurang; toppenmat och suverän service i mysig miljö. Även här hade de fått höra att Tobias fyllde år (av hotellpersonalen förstås) så efter en lyxig 3-rätters middag kom servitören ut och gratulerade med levande ljus och ett sött litet paket med chokladtryfflar.
Det blev ett fint slut på en bra dag!

Så kom onsdagen som innebar slutet på vår rundresa. Vi åt av den fantastiska frukosten och tog sedan en promenad längs med Monterey’s hamn innan vi rullade tillbaka mot San jose. För en gångs skull slapp jag köra så långt och redan efter en timme ungefär nådde vi fram och gjorde ett sista besök på Santana row där det inhandlades några par märkesjeans till oslagbara priser innan vi åkte mot lägenheten för en slapp “hemmakväll”.
Väl framme ser vi att Peter varit hemma en sväng.
-”Han kanske kommit hem redan?”, sa jag.
-”Nä, han har nog bara varit hemma och packat om för han är i Honkong nu”, säger Tobias.
-”Jaha, okej”, svarade jag och så funderade vi inte mer över den saken.

Vi hade inte sovit mer än ett par timmar, när jag vaknade med ett ryck av att jag hörde någon/något röra sig i lägenheten. Stel av skräck och med bultande hjärta låg jag och lyssnade på stegen som rörde sig mot sovrummet.
Tobias sov fortfarande sött och inte hade en aning om vad som pågick.
-”Vakna, vakna det är nån i lägenheten”, viskade jag så tyst jag kunde medan jag ruskade liv i honom.
-”Ööh va? Jasså, är det?”, svarade han. “Äh, det är säkert bara nån kompis till Peter som skulle kolla om han var hemma”
Nu satt vi båda upp i sängen och kunde genom mörkret se någon stå i dörröppningen och kika in på oss. Med hjärtat i halsgropen höll jag andan och hoppades på att min sista stund ännu inte var kommen.
-Hej! Inte visste jag att ni skulle komma tillbaks idag!”, sa figuren och jag drog en suck av lättnad. Det var ju bara Peter. Som uppenbarligen inte alls var i Hongkong utan hade spenderat kvällen hos en kompis. Tydligen var det en annan Peter från företaget som skulle till Hongkong så därav missförståndet.

Så kom den då, vår sista dag på amerikansk mark. Vi hade ganska gott om tid eftersom flyget inte skulle lyfta mot Europa förrän tidigt fredag morgon så vi hann med att besöka Tobias amerikanska kollegor och se oss omkring i det lilla samhället Los gatos där kontoret ligger. Självklart hade även denna lilla ort ett eget mikrobryggeri som bjöd på god mat och givetvis öl.
När vi tröttnat på den tryckande hettan satte vi oss i vår luftkonditionerade bil och styrde kosan mot San franciscos flygplats. Vi tyckte inte det verkade som en bra idé att köra från San jose mitt i natten och inte veta om man skulle få sitta fast i kö eller ej och sen stressa för att hinna lämna tillbaks hyrbilen och checka in i tid. Så vi bokade rum på ett hotell vid flygplatsen och åkte dit kvällen innan i stället. Först skulle bilen återlämnas och det kändes nästan lite sorgligt för med den hade vi ju tagit oss runt på nästan 200 mil av de kaliforniska vägarna. Vi klappade lite på den vita lacken, sa “hej då” och tog bussen tillbaks till hotellet där vi fick några få timmars sömn innan det var dax att åka ut till flygplatsen igen. Där gick allt som smort ända tills vi kom fram till säkerhetskontrollen. Efter att ha tagit sig en titt på våra biljetter, sållades vi och en spanjorska ut och fick ställa oss i en egen kö. Där stod vi ett tag och förstod inte riktigt vad vi väntade på när det kom en polis som förklarade att vi blivit utvalda för en “särskild säkerhetskontroll”. Den innebar att vi en och en fick passera en luftsluss som kollade om vi hade kemikalier på kroppen medan handbagaget röntgades lite extra noga. Sedan fick man slå sig ner på en stol framför en inspektör som rotade igenom alla ens saker och använde sig av en elektronisk näsa för att lukta efter kemikalier. Det kändes lite olustigt och man kunde ju inte låta bli att undra varför just vi fick gå igenom det men tack vare den trevliga personalen gick det hela hyfsat smidigt ändå. Så satte vi oss på planet och landade i Madrid ungefär 18 timmar senare och trots all skepticism jag haft mot USA av olika anledningar blev jag som ni antagligen redan märkt, väldigt förtjust i Kalifornien och kommer definitivt att återvända!