Akt 2 i jobbcirkusen

I morse försökte jag vara lite mer spansk i sinnet och såg därför till att inte komma i tid till kontoret. Men snart gjorde sig den djupt inpräntade svenska arbetsmoralen sig påmind och plötsligt skyndade jag åter på stegen. Nu lyckades jag ändå med min ursprungsplan eftersom metron var till bristningsgränsen fylld med pendlande Madrid-bor vilket gjorde att jag inte fick plats på det tåg jag tänkt ta utan fick vänta på nästa och med våld pressa mig in i detta istället. Klockan visar på 9.05 då jag med ett sting av dåligt samvete knallar in på kontoret beredd att be om ursäkt och skylla på metron. Något som naturligtvis inte alls visar sig vara nödvändigt eftersom jag trots mina ansträngningar är näst först och vi får vänta i åtskilliga minuter innan de resterande dyker upp och arbetsdagen kan ta sin början.

Så, vad fick vi lära oss idag då? Bland annat följande:
Att cervecerían bredvid har gott kaffe men att det är ganska befolkat strax efter lunch och därför större chans att få sittplats om man tittar in under förmiddagen.

Att en kontorsbyggnad om 11 våningar behöver fler än två stora och en liten hiss om man ska slippa vänta i 10 minuter för att kunna ta sig upp eller ner. Men att det ändå kan vara värt väntan istället för att ta trapporna ner från sjunde våningen. De går runt runt och man blir yr.

Att arabiska är ett svårt språk att lära sig och att nästan ingen talar det numera i Libanon. Det används däremot som skriftspråk i officiella publiceringar från regering och dylikt.

Att spanjorer gärna skyller ifrån sig och inte vill ta på sig ansvaret för att ordna upp saker och ting.

Att det inte alltid lönar sig att vara hederlig och ärlig. I alla fall inte när ens medspelare kör med fula tricks. Då gör man bäst i att ge dem samma medicin tillbaks och även om ens samvete inte alltid tillåter det så är det bra att försöka.

Som ni förstår har denna dag bara ytterligare spätt på alla fördomar man har om spanjorer och deras sätt att hantera situationer i arbetslivet. Visst börjar vi alla vid det här laget känna en viss frustration över insikten att det säkerligen kommer dröja några veckor innan vi kan sätta igång att jobba, men det är å andra sidan ganska okej att få betalt för att fika och lära känna trevliga människor från olika länder och kulturer.

Fortsättning följer..