Faunia

I måndags var det vanlig arbetsdag här i Spanien men eftersom jag jobbar med den svenska marknaden var jag ledig. Tobias gick till kontoret som vanligt och rastlös som jag blir av att bara gå hemma och skrota, bestämde jag mig för att göra en liten utflykt på egen hand.
Egentligen är jag inte så förtjust i djurparker och blir för det mesta väldigt illa till mods när jag ser hur djuren har det. Trots det hoppade jag på metron och åkte ut till Faunia då jag fått för mig att det skulle vara lite naturligare än alla andra djurparker jag besökt. Varför jag fick för mig det vet jag egentligen inte. Kanske gick jag på marknadsföringen på deras hemsida eller så var det kanske namnet som lät romantiskt på nåt sätt.

Nu var det så klart inte riktigt som jag föreställt mig. De flesta av djuren såg i och för sig ut att må förhållandevis bra men större utrymmen och mer stimulerande inhägnader hade verkligen inte skadat. Parken var väldigt stor med både inhägnader utomhus, "fritt" strövande djur som jordekorrar och fåglar samt stora hus indelade efter olika teman som exempelvis arktiskt klimat och nattaktiva djur. Men man fick ändå känslan av de tryckt in så många arter som möjligt istället för att satsa på färre arter och bättre miljöer för dessa. Jag bara önskar att nångång få uppleva en park som utgår ifrån djuren och deras behov istället för människorna. Det måste ju gå att konstruera en djurpark med en betydligt naturligare miljö för djuren som samtidigt är besöksvänlig och får människorna att uppträda respektfullt i mötet med djuren. Eller? Tills dess gör jag nog klokast i att hålla mig borta från allt vad djurparker heter då det annars mest bara innebär att gå omkring och tycka synd om alla stackars djur och samtidigt bli arg på alla barn som stojar och skrämmer djuren utan att föräldrarna visar minsta tillstymmelse till att säga ifrån.

Nåväl, några bilder blev det i alla fall så håll till godo!

Ja se det snöar, ja se det snöar, det var väl roligt hurra!

Att det skulle vara lite kyligare uppe i bergen hade vi räknat med. Och så, redan halvvägs från Madrid såg vi regnet strila utanför tågfönstret. En dryg timma senare hade vi installerat oss på hotellrummet och gjort oss redo för att vandra ut i skogen, bara för att öppna dörren och upptäcka att snön föll i stora flingor och vinden hade tilltagit betydligt i styrka. Lite fåfängt kanske men att det skulle snöa och vara vintrigt hade vi inte alls väntat oss. Huttrande i alltför tunna kläder traskar vi in mot centrum av byn för lite lunch och en förhoppning om att vädret skulle ha förbättrats tills dess att vi ätit klart. På samma cervecería som vid vårt senaste besök åt vi lika underbart gott kött som då och mätta och belåtna kände vi oss snart manade att ge oss ut igen. Tyvärr kunde vi inte räkna med någon som helst förbättring i vädret men nu var vi ju ändå där för att vandra och på hotellrummet ville vi inte spendera hela dagen så det var bara att ge sig av. Efter bara någon kilometer var vi så genomblöta av det snöblandande regnet att jag helt tappade känslen i låren och förbannade mig själv för att ha lämnat långkalsongerna hemma hos mamma och pappa sist jag var där. Som tur var blev det bättre så fort vi kom in i skogen. Så pass att vi följde hela leden och kom tillbaks till hotellet ett par timmar senare. Helt klart en av de minst mysiga utflykter jag gjort men känslan efteråt då kroppen tinar upp i en varm dusch för att sedan bäddas ner i en skön säng är oslagbar. Efter en stunds avkoppling tog vi oss ner till hotellbaren där vi drack lite öl och spelade schack. Eller rättare sagt, Tobias spelade och jag försökte begripa mig på hur det funkar haha. Middag åt vi på en italiensk/argentinsk restaurang med väldigt god och prisvärd mat.
Som vanligt efter en dag fylld av fysisk aktivitet, kom sömnen som på beställning och det var nära att vi missade frukosten nästa morgon.

Den ursprungliga planen var att även vandra lite efter frukost och innan hemfärd. Men kyla och blåst hade vi redan fått nog av så vi hoppade istället på första bästa tåg mot stan och var hemma redan vid 14-tiden.
Cercedilla har lyckats charma oss båda så fler besök blir det säkert men det får nog gärna bli lite varmare först :)

Så här såg vi ut efter en halvtimmes promenad..

Snööööö!!

Lite skönhet hittade vi mitt i allt snöslask

Leden som vi följde

Så var det påsk då.

Nu blir det ledigt några dagar. Det ska bli skönt det! Inte för att det var så länge sen jag var arbetslös och hade hela dagarna fria men nu när man jobbar så uppskattas ju ledigheten genast så mycket mer.
Så igår, för att fira detta faktum bjöd jag mina kollegor på hembakt brownie och efter jobbet tog vi en öl på cervecerían bredvid kontoret. Efter det kändes det verkligen som helg :)

Påskhelgen fick en lugn start idag då vi tog en riktig sovmorgon och inte kom oss upp ur sängen förrän vid lunchtid. Så småningom tog vi oss i alla fall ut från lägenheten för att äta brunch, en väldigt sen sådan men ändå. Eftersom det bjöds på ett strålande, om än lite kylslaget väder, beslöt vi att ta en promenad in mot centrum. Brunchen intogs sedan på ett mexikanskt ställe med väldigt trevlig personal och riktigt god mat. Mätta men sugna på något sött efter maten, styrde vi stegen mot Plaza mayor och Ben & Jerry’s uteservering där det slank ner lite glass. Under tiden fick vi klart för oss att turisterna i full styrka återvänt till stan. Det stora torget har nämligen varit i princip öde hela vintern för att nu fyllas med vuxna och barn av alla möjliga nationaliteter, gatumusikanter och andra artister som hoppas på att få någon slant av generösa turister och så alla dessa servitörer som vill få en att tro att just deras uteservering är den bästa i stan, få en att sitta ner vid deras bord, äta Paella och dricka Sangría till hutlösa priser.
Bortsett från i centrum, där alla turister flockas så är det näst intill helt dött i stan så fort det blir helg. Inga affärer håller öppet (förutom souvenirshopparna) och alla madridbor som kan åker iväg för att spendera sin ledighet på annat håll. Så det är inte utan att man tycker lite synd om de turister som spenderar påsken här enbart i sällskap av andra turister och utan den minsta möjlighet till att exempelvis gå på museum eller shoppa.
På väg hemåt tog vi en omväg via ett väldigt fotovänligt område och sprang så på ett belgiskt café som vi hört talas om men aldrig besökt. Så det blev ett par väldigt välsmakande öl innan vi via slottet fortsatte vår hemfärd.

I morgon blir det däremot ingen sovmorgon då vi ska ta tåget till Cercedilla. Denna förtjusande lilla bergsby har vi besökt en gång tidigare men då i höstas. Tyvärr sägs det att vädret ska försämras från och med i morgon så jag hoppas mest på att det inte kommer regna alltför mycket då vi tänkt vandra efter lite leder. Men det är väl bara att ta med sig regnstället och hålla tummarna.
Redan på söndag är vi hemma igen och jag återkommer med en reserapport!

Klicka här för att se lite bilder från dagens promenad :)

Kram och glad påsk på er alla!

Hur tänkte de?

Ja, hur tänkte egentligen det spanska folket när de röstade fram sitt bidrag till årets schlagerfestival? Om de nu över huvudtaget gjorde det vill säga.
Eftersom jag inte följer sådana tillställningar, varken här eller i Sverige så har jag ju i och för sig ingen aning om hur motståndet såg ut men jag har ändå svårt att se hur något bidrag kan ha varit mindre passande för sammanhanget än det som vann.
Lite som om Markoolio skulle få representera Sverige. Eller det kanske han redan gjort?
Säga vad man vill men det är ju då i alla fall humor :)

Lugnet före stormen?

Ytterligare en dryg arbetsvecka har passerat förbi nästintill helt obemärkt. Under de sex dagar som förflutit efter introduktionsveckan, har jag fått ett samtal och besvarat ett e-mail. Båda två av samma kund. Som jag inte ens kunde hjälpa eftersom ingen förklarat för oss hur saker och ting verkligen funkar. Det känns ju inte så roligt förstås. Men om inte företaget bryr sig om att tillhandahålla en god service för sina kunder så är det ju inte så mycket som varken jag eller mina kollegor kan göra så mycket åt tyvärr.
Nu kommer det kanske bli lite jobb framöver eftersom de ska satsa mer på marknadsföringen i Sverige. Eller så är svenskarna helt enkelt för smarta för att gå på sådana fula knep som de kör med för att locka kunder. Nå, det lär vi ju märka hur det ligger till med den saken så småningom.. Jag hoppas mest på att de stackare som hör av sig inte blir alltför arga inför det faktum att jag inte kan göra så mycket för dem.

Förra veckans största upptäckt är några av alla de fascinerade "lagar" som gäller inom företaget. Dessa lyder som följer:
Man får inte dricka läsk ur aluminiumburk då man sitter vid sitt skrivbord. Detta för att man skulle kunna spilla ut innehållet över tangentbordet =inte bra. Tydligen var det en stackars kille som gjorde detta och gav upphov till att denna regel infördes. Han fick enligt utsago bekosta ett nytt tangentbord som är SÅ dyrt så det vill man absolut inte vara med om. Däremot har de inga problem med vare sig kaffe i plastmuggar (utan lock) eller vattenflaskor i omedelbar närhet av de dyrbara tangentborden. Tills någon stackare precis som denne olycksalige kille spiller en av nämnda vätskor mellan tangenterna vill säga.

När chefen eller andra "viktiga" herrar (representanter från kunden vi jobbar för) uppenbarar sig i callcentret, se upptagen ut. Även om du inte har ett skit att göra så ska du stirra på dataskärmen eller låtsas hjälpa en kollega med något arbetsrelaterat. Då ser det bra ut och du riskerar inte att råka illa ut. Men det handlar nog snarare om att uthyrningsföretaget vill hålla god min gentemot deras kunder för att inte förlora dyrbara kontrakt.
Sånt beteende har både jag och mina kollegor med mig svårt att förstå. Antagligen för att vi kommer från länder med en annan jobbkultur. Om man i exempelvis Sverige befann sig i en liknande situation så skulle man med största sannolikhet kunna berätta för chefen hur uttråkad man var över att inte ha något att göra och denne skulle då göra sitt bästa för att hitta en uppgift åt en. Men så funkar det inte här. Så länge man ger sken av att jobba flitigt så är allt frid och fröjd.

Nu kan det dock hända att det snart är slut på slappandet för min del. Jag har nämligen hunnit med att vara på ett par intervjuer för en tjänst som jag sökte för flera månader sen men som de först nu ska tillsätta. Därför blev jag väldigt förvånad då de i förra veckan ringde och kallade mig till intervju. Det är en tjänst på samma företag som min kompis Linda jobbar på. Den går ut på att kategorisera läkemedel från olika länder och jag skulle i så fall jobba för England. Det verkar dock väldigt seriöst, mycket jobb och 8 timmar/dag. Med andra ord den totala motsatsen till mitt nuvarande jobb. Första intervjun gick riktigt dåligt. Till största delen på grund av att jag var helt omotiverad, oförberedd och hade en ovanligt dålig dag vad spanskan beträffade. Förutom intervjun fick jag göra ganska så omfattande skriftliga prov i både spanska och engelska. Jag lämnade kontoret utan några som helst förhoppningar om att de skulle höra av sig igen.
Men se, det gjorde de. Redan dagen efter blev jag kallad till en andra intervju. Denna gång på engelska som jag känner mig betydligt bekvämare med än spanskan. Det kändes faktiskt riktigt bra och de lovade höra av sig innan slutet av månaden. Vet dock inte om jag ska tacka ja om jag får det. Hade det inte varit för att vi ska flytta tillbaks till Sverige snart så skulle jag absolut ta det om jag fick det men nu känns det rätt dumt att hoppa på en sån sak när man vet att det bara blir för några månader. Särskilt som de var tydliga med att de bara vill anställa någon som har för avsikt att stanna kvar en längre tid. Men det är ju nåt jag får ta ställning till senare.

Akt 2 i jobbcirkusen

I morse försökte jag vara lite mer spansk i sinnet och såg därför till att inte komma i tid till kontoret. Men snart gjorde sig den djupt inpräntade svenska arbetsmoralen sig påmind och plötsligt skyndade jag åter på stegen. Nu lyckades jag ändå med min ursprungsplan eftersom metron var till bristningsgränsen fylld med pendlande Madrid-bor vilket gjorde att jag inte fick plats på det tåg jag tänkt ta utan fick vänta på nästa och med våld pressa mig in i detta istället. Klockan visar på 9.05 då jag med ett sting av dåligt samvete knallar in på kontoret beredd att be om ursäkt och skylla på metron. Något som naturligtvis inte alls visar sig vara nödvändigt eftersom jag trots mina ansträngningar är näst först och vi får vänta i åtskilliga minuter innan de resterande dyker upp och arbetsdagen kan ta sin början.

Så, vad fick vi lära oss idag då? Bland annat följande:
Att cervecerían bredvid har gott kaffe men att det är ganska befolkat strax efter lunch och därför större chans att få sittplats om man tittar in under förmiddagen.

Att en kontorsbyggnad om 11 våningar behöver fler än två stora och en liten hiss om man ska slippa vänta i 10 minuter för att kunna ta sig upp eller ner. Men att det ändå kan vara värt väntan istället för att ta trapporna ner från sjunde våningen. De går runt runt och man blir yr.

Att arabiska är ett svårt språk att lära sig och att nästan ingen talar det numera i Libanon. Det används däremot som skriftspråk i officiella publiceringar från regering och dylikt.

Att spanjorer gärna skyller ifrån sig och inte vill ta på sig ansvaret för att ordna upp saker och ting.

Att det inte alltid lönar sig att vara hederlig och ärlig. I alla fall inte när ens medspelare kör med fula tricks. Då gör man bäst i att ge dem samma medicin tillbaks och även om ens samvete inte alltid tillåter det så är det bra att försöka.

Som ni förstår har denna dag bara ytterligare spätt på alla fördomar man har om spanjorer och deras sätt att hantera situationer i arbetslivet. Visst börjar vi alla vid det här laget känna en viss frustration över insikten att det säkerligen kommer dröja några veckor innan vi kan sätta igång att jobba, men det är å andra sidan ganska okej att få betalt för att fika och lära känna trevliga människor från olika länder och kulturer.

Fortsättning följer..

Ta seden dit man kommer

Dag 2 av utbildningen avklarad och vi nordbor börjar få en ordentlig inblick i den spanska arbetsmoralen. Det här är vad vi hittills kommit underfund med:

1. Är det sagt att man ska ta en 10-minuters paus, kan man gott ta minst 20 minuter eftersom ansvarig person ändå kommer återkomma efter dig och tycka att du är punktlig. Får man en 15-minuters paus, gäller att man infinner sig igen först efter 30 minuter. Du kan alltså ta ut dubbel paustid men fortfarande anses som punktlig och arbetsvillig.

2. Bry dig inte om att komma i tid på morgonen eftersom ingen annan gör det. Alternativt ta med dig en bra bok eller tidning så du har något att sysselsätta dig med under det att du väntar in dina kollegor.

3. Fråga inte så mycket. Ryck bara på axlarna och säg "okej jag förstår" oavsett hur luddiga och motsägelsefulla uppgifter du får. Det är inte meningen att du ska förstå vad du ska jobba med. Inte heller behöver du kunna förklara för kunden hur saker och ting fungerar.

4. Glömt allt du lärt dig om att kunden alltid har rätt och att du ska göra vad du kan för att hjälpa denne. Kunder är otrevliga och vill ändå bra klaga så din uppgift är att klara dig undan med så lite skäll som möjligt.

Visst överdriver jag lite nu. Men faktiskt inte så mycket som man kanske skulle hoppas och tro. Självklart är det inte så här det funkar på långtifrån alla spanska företag. Men de har helt klart en annan syn på vad kundservice är och hur det ska gå till än vad man är van vid. Om vi som svenskar och finnar går in för att behandla våra kunder som spanjorerna behandlar sina så är jag övertygad om att det ganska snart kommer kännas väldigt tungt att gå till jobbet.
Men eftersom ingen runt omkring oss varken förstår svenska eller finska så kommer det ju vara ganska så riskfritt att ge kunderna den service vi vill :)

Åter till skolbänken

Klockan 7 på morgonen är det fortfarande mörkt ute. Denna upptäckt gjordes i morse då jag vid denna okristliga tid kämpade mig upp ur sängen. Okej, det är väl kanske inte så tidigt egentligen men för en så totalt omorgonpigg människa som jag så är det faktiskt en bedrift.
Man vill ju inte gärna komma försent första dagen på ett nytt jobb så jag ansträngde mig för att vara i tid. Men då tänkte jag ju inte på att det är Spanien vi befinner oss i. Tio minuter före utsatt tid och är i princip helt ensam på hela kontoret. En efter en trillar sedan mina kollegor in, mer eller mindre sena. Sist av alla kommer hon som ska hålla i utbildningen, till synes helt oförberedd och med en engelska som bitvis gör det svårt att kommunicera. Utbildningen sker på just engelska eftersom vi är två svenskar tillsammans med två finskor som genomgår den.
Det mesta som vi gick igenom idag är sånt man redan kan om man haft liknande jobb innan så jag och de andra med mig tyckte det blev en rätt så seg och långtråkig dag. Produkten är inte så värst komplicerad den heller så nu skulle man helst vilja sätta sig vid telefonen för att se hur det funkar "på riktigt" istället för att bara nöta in allt teoretiskt. De hade tydligen inga planer på att vi skulle få känna på hur det gick till innan vi ska klara oss själva på måndag... Märkligt kan tyckas. Men efter lite tjat sa hon till slut att det kanske går att ordna under utbildningens sista dag.
Annars har jag svårt att se hur vi ska kunna fylla ytterligare 4 hela dagar med teori. Men det lär jag väl snart bli varse om.

Så sent som i förra veckan verkade det som att jag skulle bli av med jobbet utan att ens ha börjat jobba. Detta då de ringde mig från uthyrningsföretaget och meddelade att jag inte länge var önskvärd av kunden. Tjejen från uthyrningsföretaget bad om ursäkt och sa att kunden förlorat förtroendet för mig på grund av att jag frågat om jag skulle kunna få ett par dagar ledigt i mars, då vi har en resa till Sverige inbokad. Jag hade då jag bad om ledigt klart och tydligt förklarat för henne att denna resa bokades långt innan jag hade någon aning om att jag skulle få tjänsten. Och sen handlade det ju faktiskt bara om ett par dagar. Men icke. Det gick inte heller för sig att strunta i resan för att få ha kvar jobbet. Det var det för sent för.
Arg, besviken och väldigt förvånad över att man inte ska få ställa en fråga avslutades samtalet.

I torsdags ringde samma kvinna igen och sa denna gång att de hittat en ersättare men att denna hade tackat nej. Hon tog då tillfället i akt att åter erbjuda mig tjänsten, som jag förstod det tvärt emot vad kunden (som jag ska jobba för) ville. Men under förutsättning att jag struntar i Sverige-resan. Visst känns det tråkigt att bli behandlad det detta vis och att inte heller kunna besöka Tobias familj men samtidigt har jag inte direkt råd att tacka nej.

Sommar och sol

Eller kanske inte riktigt sommar, men nästan. Både idag och igår har man nämligen kunnat vara ute i kortärmat och fått känna solen värma vinterblek hud.
Strax över +20 och strålande sol är ju inte alls så illa för att bara vara i början av mars.
Idag blev det långpromenad och därefter en paus med årets första öl på en uteservering. Inte så dumt alls faktiskt :)

För att ni också ska få lite sommarkänsla, bjuder jag på några bilder tagna i parken häromdagen:

Vintern tur och retur

Kan villigt erkänna att jag över lag är väldigt tillfreds med det spanska klimatet. Visst kan man längta bort till svalare breddgrader under de varmaste sommardagarna då luften dallrar av hetta och svetten rinner så fort man ens tänker på att röra på sig. Men en svensk vinter med kyla och snö, eller slask beroende på vart i landet man bor, saknar jag inte.
Jag har dock inget emot att hälsa på ett Sverige i vacker vinterskrud vilket jag också har gjort under den dryga veckan som spenderades hemma hos mamma och pappa. Min tid som "hemmafru" lider mot sitt slut och eftersom jag inte vet när nästa tillfälle ges, så passade jag på att besöka dem nu.

Det blev några väldigt lugna och sköna dagar med trevligt umgänge. Förutom familjen hann jag även med att träffa Anna, en barndomskompis jag inte sett på ett par år samt en hel hög med släktingar som man inte heller sett på väldigt länge. Lillebror och sambon Linda hade jag också turen att spendera en hel del tid med. Magen hade säkert tiodubblats i storlek sen sist så nu kan jag nog bli faster i princip när som helst!
Många fikastunder blev det ju såklart också så det var nog tur att jag och mamma kunde ge oss ut på skidtur en dag (på väldigt bakhala skidor dock), promenera och delta i ett gympa-pass med mamma som ledare.

Till min stora förvåning gjorde den totala avsaknaden av ljud att jag hade svårt att sova de första nätterna. Hade aldrig trott att jag skulle komma att uppleva tystnad som något negativt. Men det är väl bara det att kontrasten mellan ett livligt Madrid som man anpassat sig till och ett stilla Kuusilaki som man besöker alltför sällan är väldigt stor. Fast när man väl ställt om sig är det ju faktiskt ganska så skönt att inte behöva lyssna till grannar som diskuterar högljutt, irriterade bilister som tutar i tid och otid eller ambulansernas och polisbilarnas tjutande sirener.

Självklart dokumenterades vistelsen med kameran och resultatet hittar ni här.